Och jag vaknar full, ont i hela kroppen. Skrattar lite åt mig själv och jag antar att det är så det ska vara. Nu ska jag göra klart de 4 sista upg som jag har kvar. Sen åker jag till falun måndag och bor på Grandhotell och ska hänga med landshövdingen. Whaaat vad hände? Men kan ju undra varför jag får hotell för det, men helt okej med hotellfrukost. Sen är det onsdag då blir det visum dags igen
Dagens emo text, hör och häpna
och lite smått irriterad på mig själv, jag lovade mig själv att det inte skulle bli så. Jerran perran varnade mig, och vi både visste att hon hade rätt
hjälp haha
Empem, min mobil har fuckat ur totalt, bytt så skicka sms till mig för ditt nummer är borta.
Och ni taggar vi visum bokning. Det sista, fan vad grymt och jag längtar
Att jag skriver om Usa, är för att detta är min blogg till just Usa, är inte så besatt som det låter.
Det är inte så svårt att skriva hyllningstal till studenten när solen skiner, nyklippt gräs och det är 17 dagar kvar. Frågan är dock hur länge jag hypat detta. Emelie som redan gått igenom detta måste tro jag är galen, kanske har du slutat läst för ser inga kommentarer från dig min trogne läsare. Men för alla er som tar studenten här ska jag dela med mig av världens mesigaste och smörigaste svenska tal tills imorgon
Dagen idag är den 22 Maj och det är 9 dagar kvar i maj, 8 dagar kvar till juni. Det är 13 skoldagar kvar och 5 skoldagar kvar innan betygen sätts. Det datumet jag talar om är det som vart på allas läppar de senaste månaderna, ty det är inte vilket datum som helst. Det är datumet då generationen av år 1993 når sitt mål, det är då framtiden tar studenten.
När jag tittar mig omkring i denna sal ser jag inte bara mina vänner, klasskamrater och lärare. Jag ser resenärer av mitt liv, för ni alla har på något sätt format mig och min resa till den jag är idag. På något vis har vi alla påverkat och tagit del av varandras resor mot detta mål. Det är därför vi kommer vara en del av varandras liv för alltid, trots att vi kommer tappa kontakten med många här inne redan inom 17 dagar. Trots att det idag är en naturlig del av vår vardag.
Vår resa fram tills där vi är idag började för länge sedan, för mig började den för 19 år och 5 dagar sedan. Året var 1993 och jag skulle komma att växa upp i Nusnäs där jag både gick på daghem och dagis enda fram tills jag var 7 år då jag började 1 klass. Under de 12 långa skolåren som tagit mig hit där jag är idag har jag länge drömt om detta ögonblick. Att få hålla ett avslutningstal för min egen student.
Jag kommer ihåg de tidigare åren i början på juni när jag och min pappa åkte bil genom mora. Gatorna var trånga och bilköerna var långa. Studenterna kramades och skrattade med både unga som gamla. Flaken spred sig runt om i Mora precis som dess glädje. Folket log och svenska flaggan stod i fokus bland de viftande och lyckliga studenterna. Lukten av björk och sommar verkade ha spritt sig bland folket, ty de var lyckliga. Som om all världens problem hade försvunnit bara av studenternas uttågande till framtiden.
Och jag kommer ihåg, jag kommer ihåg vad jag tänkte. Att den dagen jag tar studenten då är jag vuxen. Jag kommer bo i min egen lägenhet, jag kommer att ha utvecklats som personer, funnit mina bästa vänner, men framför allt trodde jag att nu skulle jag vara vuxen, smart och veta vad jag ville bli när jag blev stor. Hur jag skulle ta världen med storm av min enorma kunskap om både livet och människan själv.
Och här står jag idag, 17 dagar bort från mitt mål och idag visade det sig att det var bara en sak av min barndoms minnen som stämde. Att jag under denna resa skulle komma att möta de mest inspirerande människorna i mitt liv, som jag skulle komma att dela båda skratt och gråt med, mina bästa vänner.
Här står jag i mitt 19 åriga jag och inser, jag har ingen lägenhet, jag är inte vuxen och jag vet absolut inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag känner mig fortfarande som den lilla tjejen med solblekt hår och cirkulerade igenom mora med drömmen om att ta världen med storm. Jag tror många känner igen sig i denna tjej. Ty förr var framtiden så långt borta. Idag är framtiden 17 dagar bort och jag kommer att få det väldigt stressigt om jag ska hinna bli båda vuxen och köpa lägenhet på dessa dagar.
Istället kliver jag ut med samma drömmar om den lilla flickan, att ta världen med storm. För jag har insett, det kommer inte att komma en dag då man är vuxen och det plötsligt kommer stå klart för en vad framtiden har att ge än. Du måste finna svaret själv, och det bästa är att vi har flera flera år på oss, inte 17 dagar att finna dessa besked på. Så det är okej att göra fel, det är okej att ångra sig. Det är en del av resan.
Så studenter av år 1993, var inte rädda för framtiden om du inte funnit din mening med livet ännu. Jag skulle nästan påstå att det hade varit tråkigt. Ty det är resan som är det givande, inte målet. Om du hade vetat din mening, vad hade de resterande åren av ditt liv sett ut som om du inte längre var sökande och nyfiken? Studenter av 1993 gå ut i framtiden som det nyfikna barnet du var och sjung om studentens lyckliga dagar den 8 juni 2012,, 17 dagar från idag och jag hoppas att vi ses i framtiden igen. Tack årgång 1993 låt dessa 17 dagar bli de bästa i våra liv!
mår illa, vill sova går inte ont i magen vill inte gå upp vill aldrig dricka alkohol igen eller äte
MEN NOG HADE VI SKIT KUL
